Igår påväg hem från skolan hände äntligen något lite annorlunda. Jag gick uppför den långa backen släpandes på cykeln. När jag passerar en tomt står där en liten gubbe. Han frågar snällt om jag har punka varpå jag svarar att "Nejdå, jag är bara för trött för att cykla uppför backen". Och där var konversationen igång. Han frågade ganska snabbt om jag var från Sverige (yes, min engelska suger fortfarande rumpnisse....) och berättade att han själv reser väldigt mycket. Vi kom senare in på min omtalade ålder och nu för tiden vet jag ju exakt vad jag har att vänta min när folk gör sitt tappra försök till att gissa hur gammal jag är. 17...17...17 ekar i min huvud innan han hinner säga, "Vad kan en så veckan flicka vara - 18 år?". YES, ett år äldre än standardgissningen!! Men nej du lilla gubben.. tänk för att jag är faktiskt så gammal som 23 år...

 

Lite snack senare frågar han om han inte kan få ta ett kort på mig. Haha jovisst tänkte jag, då kan ju jag ta ett kort med honom så har jag lite färskt bloggmaterial, deal! 

 

Nu kände jag kanske att det började bli dags att fortsätta hemmåt när han kläcker.." ja... hade du varit 20 år äldre hade jag tagit med dig ut på en romantisk middag". Och inte nog med det.. när jag sidigt börjar dra mig mot cykeln igen frågar han snällt om han inte kan få mitt telefonnummer.. Kunde ju inte dra till med att jag inte skaffat nån telefon en då jag höll den i handen.,.. Svaret från min sida blev (när jag lite skämtsamt klappar han på axeln) att "min pojkvän skulle bli alldeles för svartis om jag gick på middag med en sådan stilig herre som dig.."

Han tog det rätt bra och nu sa jag att jag verkligen var tvungen att fortsätta hem.. haha höll ju på att fastna där i all evighet.

 

Halvt smygandes iväg berättar han att det faktiskt är hans son som bor i huset och jättegärna skulle träffa mig.. behövde jag hjälp med något var det bara att knacka på dörren och bla bla bla.....